Alla älskar en comeback. Och plastikhånade Renée Zellwegers gestaltning av gayikonen Judy Garland är galet Oscarvärdig. Här möter vi Somewhere Over The Rainbow-sångerskan när regnbågen falnat och de rubinröda skorna vuxits ur. Under slutet av 60-talet handlade den falnade stjärnans liv mer om pillerknaprande, alkoholism och vårdnadstvist. Visst har vi sett storyn förut: vilsen stjärna som inte behandlas väl av sin omgivning faller fritt, senast i vassa Rocketman. Men det gör inte filmen mindre intressant.
För Renée ÄR Garland. Hon sjunger allt själv, vilket passar bra då stjärnans röst färgats av livet efter Oz. Det är också befriande att filmen inte betar sig igenom Judys hela liv utan fokuserar på de sista London-konserterna innan hennes död sommaren 1969. Det gör Judy mer tight och fokuserad. Och rent estetiskt är detta ögongodis.
Hoppas dock inte på nåt snaskigt om Judy och hennes gayikonmantelsaxlande dotter Liza Minelli, hon är knappt med i filmen. Men som sagt, räkna in Renée igen, hon är rasande remarkabel.